De flesta konceptbilar skapas för att introducera ett nytt formspråk eller ny teknik. Dessa fyra var annorlunda. De byggdes uttryckligen för att testa och marknadsföra nya däck samt demonstrera däcktester. Var och en berättar en tydlig historia om ingenjörskonst, sponsring och extrem validering.

Carroll Shelby avfärdade tidigt Mustangen som en ”sekreterarbil”, men en lukrativ affär med Ford övertygade honom om att bygga högpresterande versioner. Efter lanseringen av GT350 1965 och GT500 1967 använde Shelby sin position som Goodyears distributör på västkusten för att marknadsföra däcktillverkarens nya budgetserie Thunderbolt. Resultatet blev en unik Super Snake. Målad i vitt med Le Mans-inspirerade blå ränder, precis som produktionsbilarna, dolde den en racingtrimmad 7,0-liters V8 under huven – samma grundmotor som användes i Ford GT40 Mk II. Med en angiven effekt på mellan 500 och 600 hk använde Shelby Super Snake för att visa kapaciteten och hållbarheten hos de nya däcken. Shelby planerade en begränsad serie, men Super Snake förblev ett unikt exemplar.

Syftesbyggda maskiner där däcken stod i centrum

Den franska däcktillverkaren Michelin drev idén om en rullande testbänk till sin spets 1972. Michelin ägde då en del av Citroën och beställde en tiodäckad jätte baserad på en Citroën DS kombi för att validera buss- och lastbilsdäck i höga hastigheter och under stora belastningar. Maskinen kallades PLR, en förkortning av franska Poids-Lourd Rapide, och var 2,45 meter bred samt 7,2 meter lång. Den hade två Chevrolet V8-motorer på 5,7 liter. Den ena drev fordonet, medan den andra drev en separat testhjulsuppsättning monterad mitt i chassit. Det centrala hjulet kunde sänkas ned mot vägen i hög fart, samtidigt som justerbar camber och variabla belastningssystem förändrade krafterna som verkade på däcket. Dussintals sensorer samlade in detaljerade data. PLR, med smeknamnet ”tusenfotingen”, testade flera däckgenerationer fram till början av 1980-talet och bevaras i dag på Michelins museum i Frankrike.

På 1990-talet fick däckutvecklingen en annan inriktning genom tyska trimföretag. Gemballa, verkstaden utanför Stuttgart som var känd för sina radikala Porsche-byggen, fick 1996 i uppdrag av den tyska däcktillverkaren Fulda att lyfta fram en ny högprestandaserie kallad Extremo. Gemballa valde en Porsche 911 av 993-generationen och förvandlade den dramatiskt med bred kaross, reviderad front och ett avtagbart tak som gjorde bilen till en skräddarsydd coupé i stället för en roadster. Den luftkylda boxersexan fick dubbelturbo och trimmades till omkring 500 hk. Projektet blev så populärt att en förmögen samlare i Mellanöstern beställde en andra bil, trimmad till ungefär 600 hk.

Fulda återkom 2004 med ännu ett rubrikvänligt uppdrag och beställde den här gången en unik bil från Maybach för att introducera Karat Exelero-däcket. Maybach Exelero ritades av Frederic Burckhardt och byggdes av den italienska karossbyggaren Stola på den mekaniska grunden från en Maybach 57. Karossen är en lång och lyxig grand tourer, medan drivkällan är en 6,0-liters V12 med dubbelturbo som ger omkring 700 hk. Exelero och dess Fulda-prestandadäck kördes av den tyske racingföraren Klaus Ludwig på Nardos höghastighetsoval, där ekipaget nådde en verifierad toppfart på 351 km/h.

Dessa fyra unika bilar understryker en enkel sanning: under vissa epoker byggde däcktillverkare och trimmare spektakulära specialbyggen för att pressa däcken till gränsen och bekräfta sina prestandapåståenden på väg och bana.